Det är först under de senaste åren som man på bredare front har vaknat till insikt om hur tungt och stressande det är att ständigt utsättas för allehanda buller.
Det här överallt närvarande oväsendet är numera så vanligt och genomgripande att man normalt inte ens registrerar det längre i vardagen. När det saknas en direkt jämförelse försöker hjärnan aktivt sudda ut det. Hur ofta har man inte hört någon säga på landet: ”Så underbart tyst.”
I urbana miljöer hör trafikbullret och ljuden från vägarbeten liksom till. I butiken passerar bakgrundsmusiken och det förvånansvärt högljudda brummandet från kylaggregaten helt omedvetet under radarn.
Det ekande sorlet i öppna kontorslandskap och radion som står på i bakgrunden... tja, man vänjer sig vid allt... eller gör man verkligen det?
Runt om i världen har man gjort många mycket grundliga och långvariga studier av hur omgivningens larm och oväsen påverkar människans psykiska och fysiska belastning vid långvarig exponering.
Det är rätt märkligt att kvällstidningarna gång på gång slänger upp rubriker om de mest fruktansvärda sätten att dö i hjärt- och kärlsjukdomar, men om den här så vardagliga men allvarliga belastningen, bullret, skrivs det inte ett ord i medierna, bortsett från i vetenskapliga publikationer.
Enligt förbannat välgrundade studier kan långvarig bullerexponering vara en helt fysisk såväl som psykisk belastningsfaktor. Den kan orsaka allmän rastlöshet, ångest, koncentrationssvårigheter, sömnproblem och en allmän jävla irritation.
Och ständig stress höjer ju kortisolnivåerna i kroppen, vilket i sin tur har ett direkt samband med både högt blodtryck och fetma.
I kontorsbuller är det särskilt det ständiga sorlet, avbrotten och bristen på kontroll som ökar den upplevda stressen och ansträngningen att koncentrera sig. Och i öppna kontorslandskap och skolor blir koncentrationssvårigheterna ännu mer påtagliga.
Med andra ord är människohjärnan kalibrerad så att plötsliga larmljud, som en telefon som surrar och människors prat med vissa ”nyckelord” (sa den där personen just mitt namn?), kliver upp på observationshorisonten, och där går tanken lätt av på mitten.
Låter inte särskilt effektivt eller stressfritt, eller hur?
Och forskningen på området utgår nästan utan undantag från så kallade ”normala människor”. Men tänk om du är neurodivergent, och världens oljud och sinnesintryck därför kan bli mångdubbelt mer belastande!?!
Vad skulle då konstruktören av brusreducerande hörlurar rekommendera som lösning för att stoppa bullret?
Till att börja med skulle jag banka in i skallen på chefen för ert företag eller er skola att om man nu absolut måste straffa sina undersåtar med öppna kontorslandskap, så kunde man åtminstone bry sig så pass mycket om människorna, eller åtminstone effektiviteten, att man tar med en akustikkonsult redan i planeringsfasen och faktiskt följer den personens plan.
Jag lovar att både arbetseffektiviteten och trivseln på jobbet skulle öka rejält, samtidigt som sjukfrånvaron skulle minska ordentligt.
Och överallt annars kan jag rekommendera bra brusreducerande hörlurar.
Förutom strålande ljudkvalitet på studionivå och hög komfort har vi på Valco satsat rejält på naturlig bullerhantering. Aktiv brusreducering med flera mikrofoner dämpar ljuden omkring dig precis lagom.
Vi försöker inte heller bygga så kallade ”noll-sinneskapslar” som blockerar allt ljud utifrån, utan dämpar bullret precis lagom så att hjärnan inte överbelastas och du kan njuta fullt ut av musiken och dess nyanser även i stökiga miljöer, utan att behöva vrida upp volymen till hörselskadans gräns.
Men om någon ändå vill få din uppmärksamhet, vare sig det är Reijo från ekonomiavdelningen eller en lastbil, så går det alldeles utmärkt.
Och vet du vad, ganska många använder våra hörlurar utan att ens lyssna på musik.
Som en kund träffande uttryckte det i sin recension:
”De vrider bara ner världens volymknapp lite.”
