Iltalehti i dag (14.5.): ”Glöm finska noise cancelling hörlurar, här är ett bättre alternativ".
De där andra lurarna är säkert skitbra. Men när i praktiken den enda finländska tillverkaren i den här kategorin är Valco, så tog den där rubriken nog lite i känslorna.
Inte på ett där upphöjt sätt, som att vi skulle ha stirrat ut över sjön och citerat Eino Leino. Utan mer på det där Kainuu-sättet, att vi glodde ner i kaffekoppen och tänkte: fan, ska vi flytta till Estland.
Inte för att journalisten borde berömma oss. Det borde hen inte. Är produkten dålig, så får man säga att produkten är dålig. Är företagaren dum i huvudet, så får man säga det också. När vi berättade första gången att vi tänkte designa och börja sälja vår egen hörlursmodell, kallade en kompis oss galna. Kön börjar alltså med Pasi. För att vara ärliga hade han inte helt fel.
Vi tävlar mot Sony, Apple, Samsung och Bose. Där finns juristavdelningar, skyskrapor och arbetsgrupper vars enda jobb är att bestämma exakt hur prasslet från plastförpackningen ska låta på video. Bara Apples omsättning är större än Finlands BNP.
Vi är runt 20 personer, plus partner på det. Vi designar, säljer och servar hörlurar i Finland.
Ändå är vi galningar med och slåss i toppen på Finlands lilla marknad. Produkterna jämförs med såna som kostar dubbelt så mycket, och kundnöjdhetsundersökningen ser så bra ut att om vi inte fick bilder från kunder där Valcos logga är tatuerad på underarmen, skulle vi inte tro på det själva heller. Vi är inte perfekta, men vi försvinner inte heller upp i molnet så fort kunden har ett problem.
Med samma marknadsandel globalt skulle Valco omsätta över en miljard. I praktiken med nollbudget och ett par hörlursmodeller.
Här skulle en vettig människa hämta finansiering ute i världen och skaka av sig Finlands damm från skorna.
Men det vill vi inte.
Vi vill bygga en fabrik ute i obygden i Puolanka. Göra produkter i världsklass i Finland och Europa. Inte för börsen, inte för investerare, inte för snabba cash. Utan för att vi vill göra det så och är stolta över det.
Skatten betalas hit. Vårt bidrag räcker inte till att bygga ett nytt barnsjukhus, fixa pensionsbomben eller rädda hela välfärdsstaten än. Men något blir det ändå. Kanske lagar vi ett tjälhål, köper regnbyxor till ett dagis eller håller någon kaffebryggare på vårdcentralen vid liv.
När vi berättar det här tittar folk på oss som om vi just meddelat att vi tänker bygga en ubåt av potatis.
Ibland känns det som att Finland har en märklig nationell refluxsjukdom: om någon här försöker göra något onödigt ambitiöst, så får folk halsbränna direkt.
I Finland måste man nog vara idiot för att bli företagare. Tur nog finns det fortfarande några av oss.
Dessutom.
Vem som helst kan lyckas i USA.
Men hur många har lyckats i Kainuu?
